Har du någonsin upplevt ett tillstånd där dina känslor är i uppror? Du kan inte tänka och du kan varken styra din kropp eller din hjärna; du är ömsom kall och ömsom varm? Dina kinder blossar, halsen känns spänd och dina axlar har skjutit upp mot öronen?

Det som hänt är att du har blivit kidnappad av amygdalan in din hjärna. På engelska kallas det för en amygdala hijack och innebär att vi är satta i så kallad fight-flight-freeze mode. Vi har helt enkelt inte tillgång till vår rationella, tänkande hjärna.

Begreppet amygdala hijack introducerades av Daniel Goleman, författare till bestsellern Emotionell intelligens och innebär att amygdalan, vår hjärnas alarmsystem, har tagit över. Det intressanta är att amygdalan reagerar på samma sätt vare sig vi är utsatta för en reell livshotande situation som för en upplevd livshotande situation. En upplevd sådan skulle kunna vara ett mejl som kommer fredag eftermiddag med krav från någon kund som gör att du måste ställa in din helgresa till London som du länge sett fram emot. Eller faktiskt bara att någon sagt fel sak under mötet. Ibland vet vi inte ens varför vi har blivit triggade in i situationen.

I vår ofta stressade vardag finns det många tillfällen för amygdalan att sätta igång samma reaktion som om vi skulle stött på en björn i skogen.

Stödja mellanchefer 
I en organisation som gått igenom många förändringar och där förändringarna inte varit så lyckade alla gånger, kan många mellanchefer uppleva att de titt som tätt stöter på en björn. När man redan har en hög stressnivå i kroppen är steget till en amygdala-kidnappning inte alltid så långt. Satta i fight- flight-freeze mode förlorar vi, som tidigare nämnts, kontakten med vår hjärnas rationella delar. Vi kan vare sig tänka eller ta beslut. Att i det här läget kunna hantera sina egna känslor och samtidigt hantera en uppkommen svår situation är inte lätt.

Det har nog aldrig varit svårare och mer krävande att vara mellanchef än det är idag.

Mellanchefen har en viktig roll i en förändring. Hen ska leda förändringen i sitt team, bryta ned ledningens budskap, göra världen begriplig, skapa tillit och trygghet. Samtidigt ska hen hantera vad förändringen kan innebära för egen del.

Många företag väljer att framgångsrikt satsa på stöd till mellancheferna under en förändring. Det tycker vi på Brainpartner är en klok och smart investering. I dagens gamification-iver och internkommunikation i form av medarbetarkampanjer (som vore de reklamkampanjer) som syftar till lyckade förändringar, vill vi påminna och slå ett slag för mellancheferna. De har en viktig roll för att en organisation ska lyckas med en förändring, inte minst sett från ett hållbarhetsperspektiv. Mellanchefernas erfarenheter och kompetensutveckling kan nämligen återanvändas i kommande förändringar. Väljer man att satsa på stöd för mellancheferna kan deras utveckling lågsiktigt blir en del av företagets DNA. Och i dagens läge, vem tackar nej till en förändringsbenägen organisation?

Britta Bylander

”När jag gled över mållinjen var jag inte säker på om det var på riktigt, eller om det var ännu en av alla hundratals gånger som filmen spelades upp i mitt huvud.”

Björn Ferry beskriver i en intervju vilken hjälp han haft av en film i sin hjärna, som långt före olympiafinalen visade hur han tar guld i skidskytte i Vancouver 2010. I filmen ser han sig själv komma in på stadion, kasta ett öga bakåt och se att han är en bra bit före motståndarna. Han känner pulsen slå i ett allt mer intensivt tempo. Han hör sorlet från publiken övergå i ett jubel. Och så känslan av enorm lycka, när ena skidan glider över den efterlängtade mållinjen.

Hur är det möjligt att en tanke i huvudet kan sätta sig så stadigt att det blir svårt att veta om det är tanken eller verkligheten som man upplever?

Hjärnan har en förmåga att skapa ”framtidsminnen”, levande visualiseringar av hur det är när du är framme vid ditt mål. För att spara energi vill hjärnan helst göra som den gjort tidigare. Allra helst med ”autopiloten” på, för det drar minst energi.
Med hjälp av framtidsminnet kan vi alltså ”lura” hjärnan att vi har gjort något tidigare och då blir allt lättare.

Tänk om du också kunde skapa bilder och t o m filmer av hur det ser ut, hörs och känns när du når dina mål i verksamhetsplanen! Vilken hjälp skulle du inte kunna ha av en sådan visualisering de där dagarna då uppförsbacken tornar upp sig framför dig?

I elitidrotten är det här vardag. Målbilder som attraherar flera sinnen hjälper många, kanske de flesta, av våra idrottshjältar.

Jag läste häromdagen (Svd 2/9 -18) en intervju med fotbollslandslagets hyllade förbundskapten Janne Andersson. Tänker att det är ju precis det här han använder: han utgår från värderingar, arbetar med målbilder och skapar en känsla av att ”vinna är normaltillståndet”. ”Vi förbereder oss för att vinna matchen, inget annat”, säger han.

Björn Ferry, Janne Andersson, Annika Sörenstam och Pia Sundhage är exempel på fantastiska idrottare, som haft draghjälp av att ha visualiserat sin framgång, de har sett sig stå på prispallen långt innan det sker på riktigt.

Ju fler sinnen som aktiveras, desto större avtryck ger det i hjärnan och desto mer levande blir bilden för oss. Och om vi laddar målbilden med tillräckligt mycket känsla och kopplingar till våra sinnen, blir känslan av att vara i det framtida önskade läget är så stark att den ger oss draghjälp på vägen.

Nyfiken på att testa vad du skulle kunna åstadkomma med samma teknik? Kanske första steget till din nästa framgång är ett samtal med oss?

Andris Zvejnieks

Det är fascinerande att leva i en tid då ett antal trådar plötsligt går ihop. Tillsammans spinner de över tiden en fin, tät väv som skapar en större helhet och en bättre förståelse. Precis det händer nu om vi tittar på vår förståelse för hur vi människor fungerar i förändring. Och ibland inte fungerar. 

Det börjar någonstans med att Sigmund Freud och psykoanalysen lärde oss om våra bakomliggande försvars-mekanismer då de inre och yttre påfrestningarna blir för stora. Sedan följde förändringspsykologin som utifrån människor beteenden undersökte varför vi känner motstånd till förändring. Social-medicinaren Aaron Antonovsky och den salutogena skolan lärde oss förstå betydelsen av att vi känner ett sammanhang för att kunna hantera nya situationer. Och så i senare tid har neurologerna med hjälp av modern teknik kunnat ge oss helt nya insikter om hur hjärnan fungerar. Hit hör bl a den svenske nobelpristagaren Arvid Carlsson som kartlade dopaminets betydelse. 

Alla de här insikterna och upptäckterna har varit banbrytande i sig själva. Men idag lever vi i en tid då vetenskap och teknik har tagit oss till ett stadie där vi kan se hur de här olika spåren inom forskningen belägger och förstärker varandra. Introduktionen av magnetkameror inom medicinen har varit avgörande för den här utvecklingen. Vad vi tidigare kunnat studera via psykologin och beteendevetenskapen kunde nu också beläggas fysiologiskt. En som tidigt såg detta var den David Rock från Australien - grundare av NeuroLeadership Institute - som med sin SCARF-modell fann en väldigt användbar metod för ledare att tillämpa när medarbetarna upplever olika former av sociala hot, t ex under en förändringsprocess.  

Den här utvecklingen kommer förstås att fortsätta, och över tiden kommer vi att bygga en allt bättre och mer holistisk förståelse för människors vilja att bidra eller motsätta sig förändring. Och ju mer gränsöverskridande forskningen och tolkningen av resultaten blir, desto mer effektivt kommer vi att kunna genomföra förändringar i en organisation. Förändringar som kan genomföras utifrån allt mer kunskap och förståelse om individernas situation. Att driva förändring på det sättet kommer att vara både snabbare och mer bestående. Det kan inte ses som något annat än en win-win för alla inblandade parter.      

Per Zetterquist      
     

Har du någonsin upplevt ett tillstånd där dina känslor är i uppror? Du kan inte tänka och du kan varken styra din kropp eller din hjärna; du är ömsom kall och ömsom varm? Dina kinder blossar, halsen känns spänd och dina axlar har skjutit upp mot öronen?

Det som hänt är att du har blivit kidnappad av amygdalan in din hjärna. På engelska kallas det för en amygdala hijack och innebär att vi är satta i så kallad fight-flight-freeze mode. Vi har helt enkelt inte tillgång till vår rationella, tänkande hjärna.

Begreppet amygdala hijack introducerades av Daniel Goleman, författare till bestsellern Emotionell intelligens och innebär att amygdalan, vår hjärnas alarmsystem, har tagit över. Det intressanta är att amygdalan reagerar på samma sätt vare sig vi är utsatta för en reell livshotande situation som för en upplevd livshotande situation. En upplevd sådan skulle kunna vara ett mejl som kommer fredag eftermiddag med krav från någon kund som gör att du måste ställa in din helgresa till London som du länge sett fram emot. Eller faktiskt bara att någon sagt fel sak under mötet. Ibland vet vi inte ens varför vi har blivit triggade in i situationen.

I vår ofta stressade vardag finns det många tillfällen för amygdalan att sätta igång samma reaktion som om vi skulle stött på en björn i skogen.

Stödja mellanchefer 
I en organisation som gått igenom många förändringar och där förändringarna inte varit så lyckade alla gånger, kan många mellanchefer uppleva att de titt som tätt stöter på en björn. När man redan har en hög stressnivå i kroppen är steget till en amygdala-kidnappning inte alltid så långt. Satta i fight- flight-freeze mode förlorar vi, som tidigare nämnts, kontakten med vår hjärnas rationella delar. Vi kan vare sig tänka eller ta beslut. Att i det här läget kunna hantera sina egna känslor och samtidigt hantera en uppkommen svår situation är inte lätt.

Det har nog aldrig varit svårare och mer krävande att vara mellanchef än det är idag.

Mellanchefen har en viktig roll i en förändring. Hen ska leda förändringen i sitt team, bryta ned ledningens budskap, göra världen begriplig, skapa tillit och trygghet. Samtidigt ska hen hantera vad förändringen kan innebära för egen del.

Många företag väljer att framgångsrikt satsa på stöd till mellancheferna under en förändring. Det tycker vi på Brainpartner är en klok och smart investering. I dagens gamification-iver och internkommunikation i form av medarbetarkampanjer (som vore de reklamkampanjer) som syftar till lyckade förändringar, vill vi påminna och slå ett slag för mellancheferna. De har en viktig roll för att en organisation ska lyckas med en förändring, inte minst sett från ett hållbarhetsperspektiv. Mellanchefernas erfarenheter och kompetensutveckling kan nämligen återanvändas i kommande förändringar. Väljer man att satsa på stöd för mellancheferna kan deras utveckling lågsiktigt blir en del av företagets DNA. Och i dagens läge, vem tackar nej till en förändringsbenägen organisation?

Britta Bylander

”När jag gled över mållinjen var jag inte säker på om det var på riktigt, eller om det var ännu en av alla hundratals gånger som filmen spelades upp i mitt huvud.”

Björn Ferry beskriver i en intervju vilken hjälp han haft av en film i sin hjärna, som långt före olympiafinalen visade hur han tar guld i skidskytte i Vancouver 2010. I filmen ser han sig själv komma in på stadion, kasta ett öga bakåt och se att han är en bra bit före motståndarna. Han känner pulsen slå i ett allt mer intensivt tempo. Han hör sorlet från publiken övergå i ett jubel. Och så känslan av enorm lycka, när ena skidan glider över den efterlängtade mållinjen.

Hur är det möjligt att en tanke i huvudet kan sätta sig så stadigt att det blir svårt att veta om det är tanken eller verkligheten som man upplever?

Hjärnan har en förmåga att skapa ”framtidsminnen”, levande visualiseringar av hur det är när du är framme vid ditt mål. För att spara energi vill hjärnan helst göra som den gjort tidigare. Allra helst med ”autopiloten” på, för det drar minst energi.
Med hjälp av framtidsminnet kan vi alltså ”lura” hjärnan att vi har gjort något tidigare och då blir allt lättare.

Tänk om du också kunde skapa bilder och t o m filmer av hur det ser ut, hörs och känns när du når dina mål i verksamhetsplanen! Vilken hjälp skulle du inte kunna ha av en sådan visualisering de där dagarna då uppförsbacken tornar upp sig framför dig?

I elitidrotten är det här vardag. Målbilder som attraherar flera sinnen hjälper många, kanske de flesta, av våra idrottshjältar.

Jag läste häromdagen (Svd 2/9 -18) en intervju med fotbollslandslagets hyllade förbundskapten Janne Andersson. Tänker att det är ju precis det här han använder: han utgår från värderingar, arbetar med målbilder och skapar en känsla av att ”vinna är normaltillståndet”. ”Vi förbereder oss för att vinna matchen, inget annat”, säger han.

Björn Ferry, Janne Andersson, Annika Sörenstam och Pia Sundhage är exempel på fantastiska idrottare, som haft draghjälp av att ha visualiserat sin framgång, de har sett sig stå på prispallen långt innan det sker på riktigt.

Ju fler sinnen som aktiveras, desto större avtryck ger det i hjärnan och desto mer levande blir bilden för oss. Och om vi laddar målbilden med tillräckligt mycket känsla och kopplingar till våra sinnen, blir känslan av att vara i det framtida önskade läget är så stark att den ger oss draghjälp på vägen.

Nyfiken på att testa vad du skulle kunna åstadkomma med samma teknik? Kanske första steget till din nästa framgång är ett samtal med oss?

Andris Zvejnieks

Det är fascinerande att leva i en tid då ett antal trådar plötsligt går ihop. Tillsammans spinner de över tiden en fin, tät väv som skapar en större helhet och en bättre förståelse. Precis det händer nu om vi tittar på vår förståelse för hur vi människor fungerar i förändring. Och ibland inte fungerar. 

Det börjar någonstans med att Sigmund Freud och psykoanalysen lärde oss om våra bakomliggande försvars-mekanismer då de inre och yttre påfrestningarna blir för stora. Sedan följde förändringspsykologin som utifrån människor beteenden undersökte varför vi känner motstånd till förändring. Social-medicinaren Aaron Antonovsky och den salutogena skolan lärde oss förstå betydelsen av att vi känner ett sammanhang för att kunna hantera nya situationer. Och så i senare tid har neurologerna med hjälp av modern teknik kunnat ge oss helt nya insikter om hur hjärnan fungerar. Hit hör bl a den svenske nobelpristagaren Arvid Carlsson som kartlade dopaminets betydelse. 

Alla de här insikterna och upptäckterna har varit banbrytande i sig själva. Men idag lever vi i en tid då vetenskap och teknik har tagit oss till ett stadie där vi kan se hur de här olika spåren inom forskningen belägger och förstärker varandra. Introduktionen av magnetkameror inom medicinen har varit avgörande för den här utvecklingen. Vad vi tidigare kunnat studera via psykologin och beteendevetenskapen kunde nu också beläggas fysiologiskt. En som tidigt såg detta var den David Rock från Australien - grundare av NeuroLeadership Institute - som med sin SCARF-modell fann en väldigt användbar metod för ledare att tillämpa när medarbetarna upplever olika former av sociala hot, t ex under en förändringsprocess.  

Den här utvecklingen kommer förstås att fortsätta, och över tiden kommer vi att bygga en allt bättre och mer holistisk förståelse för människors vilja att bidra eller motsätta sig förändring. Och ju mer gränsöverskridande forskningen och tolkningen av resultaten blir, desto mer effektivt kommer vi att kunna genomföra förändringar i en organisation. Förändringar som kan genomföras utifrån allt mer kunskap och förståelse om individernas situation. Att driva förändring på det sättet kommer att vara både snabbare och mer bestående. Det kan inte ses som något annat än en win-win för alla inblandade parter.      

Per Zetterquist